(25 August 1719 -15 November 1795) was a French painter of allegorical scenes and portraits. He studied under his father, the painter Jean-Baptiste van Loo, at Turin and Rome, where in 1738 he won the Prix de Rome, then at Aix-en-Provence, before returning to Paris in 1745. He was invited to join the Academie Royale de Peinture et de Sculpture in 1747, and that year he married his cousin Marie-Marguerite Lebrun, daughter of the painter Michel Lebrun (died 1753). Among his brothers were the painters François van Loo (1708-1732) and Louis-Michel van Loo (1707-1771).   Related Paintings of Charles-Amedee-Philippe van Loo :. | Bajo la Luna | The Soldiers of Christ | Femme au Chapeau Vert | Radiant Night | An old hulk (mk47) |
Related Artists:
Vincenzo Chialli
was born at Citte di Castello in 1787. After having learned the rudiments of art in that town, he visited Rome at the age of seventeen years, and became a disciple of Camuccini, whom he afterwards imitated. After leaving Rome he painted religious subjects at Borgo San Sepolcro, Urbino, Pesaro, and Venice, from whence he retraced his steps to Rome; but as the climate did not suit him, he left that city in 1822 and returned to Citta di Castello. He became Director of the School of Painting at Cortona in 1835, and died in 1840.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
hendrik averkamp
Hendrick Avercamp (bapt. January 27, 1585, Amsterdam - buried May 15, 1634, Kampen (Overijssel)) was a Dutch painter. Avercamp studied in Amsterdam with the Danish-born portrait painter Pieter Isaacks (1569-1625), and perhaps also with David Vinckbooms. In 1608 he moved from Amsterdam to Kampen in the province of Overijssel. Avercamp was mute and was known as "de Stomme van Kampen" (the mute of Kampen). As one of the first landscape painters of the 17th-century Dutch school, he specialized in painting the Netherlands in winter. Avercamp's paintings are colorful and lively, with carefully crafted images of the people in the landscape. Many of Avercamp's paintings feature people ice skating on frozen lakes. Avercamp's work enjoyed great popularity and he sold his drawings, many of which were tinted with water-color, as finished pictures to be pasted into the albums of collectors. The Royal Collection has an outstanding collection of his works. Avercamp died in Kampen and was interred there in the Sint Nicolaaskerk.